Ibland händer det att en bok är så fantastisk att en fastnar i den, och aldrig kommer loss. Helt plötsligt handlar allt om det, du skiner upp när någon kan ett citat från boken, vill prata om den med dig och du själv kan i princip hela boken utantill. Boken handlar inte längre om den lilla pojken, eller den modiga transkvinnan. Den handlar om dig. I en skönlitterär bok är du huvudrollen. Det är du som boken handlar om. Och det är precis det som är det fantastiska med att läsa.

 

En bit längre in i boken händer det något, det är här du upptäcker det hemska, fienden. Din fiende. Det är här Harry Potter får nys om han som inte får nämnas vid namn, det är här Katniss förstår att det inte är ungdomarna inne i arenan som är hennes fiende utan de som sitter vid makten. Det är här jag, i verkligheten förstår att det patriarkatiska samhälle som vi lever i är fienden, inte tjejen som sminkar sig för hårt eller mannen som sitter för bredbent i kollektivtrafiken. Det är i slutet av boken, eller bokserien, som allt blir bra igen, allt löser sig på ett eller annat sätt, eller i alla fall får ett slut. Det är här protagonisten i boken är en hjälte på riktigt. Det är här verkligheten brister. Det är här den oklara boken slutar. Den slutar precis där verkligheten börjar.

 

Tänk dig om du var en författare och kunde göra precis vad du ville med fortsättningen av denna bok. Att du genom denna bok får med alla och förändrar världn till precis det du vill. Du startar en revolution som går ut på att feminismen sprids över hela världen och accepteras överallt, du ser till att alla har rättvisa och att alla människor har mat på bordet varje dag, och framförallt att alla slutat äta djurproducerat och lever i ett med djuren som får ströva fritt, det är fred i hela världen och ingen vill bråka. Men det viktigaste av allt, patriarkatet existerar inte längre. Det är i alla fall ungefär så jag skulle göra. Kanske mindre klyschigt och med mer spänning dock.